مصحف الثريا

بِسْمِ ٱللَّهِ ٱلرَّحْمَٰنِ ٱلرَّحِيمِ وَٱلْفَجْرِ ۝١

VID gryningsljuset

وَلَيَالٍ عَشْرٍۢ ۝٢

och vid de tio nätterna!

وَٱلشَّفْعِ وَٱلْوَتْرِ ۝۳

Vid det jämna talet och det udda!

وَٱلَّيْلِ إِذَا يَسْرِ ۝٤

Vid natten, när den viker!

هَلْ فِى ذَٰلِكَ قَسَمٌۭ لِّذِى حِجْرٍ ۝٥

Räcker inte denna försäkran för [att övertyga] den som är begåvad med insikt och förstånd?

أَلَمْ تَرَ كَيْفَ فَعَلَ رَبُّكَ بِعَادٍ ۝٦

HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Aad?

إِرَمَ ذَاتِ ٱلْعِمَادِ ۝۷

Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad],

ٱلَّتِى لَمْ يُخْلَقْ مِثْلُهَا فِى ٱلْبِلَٰدِ ۝۸

vars like aldrig har återskapats på jorden

وَثَمُودَ ٱلَّذِينَ جَابُوا۟ ٱلصَّخْرَ بِٱلْوَادِ ۝۹

Och mot thamudenerna, som högg ut [sina bostäder] i dalens klippväggar

وَفِرْعَوْنَ ذِى ٱلْأَوْتَادِ ۝١۰

Och mot [de oräkneliga] tältmasternas Farao?

ٱلَّذِينَ طَغَوْا۟ فِى ٱلْبِلَٰدِ ۝١١

[Alla] gick de för långt i sitt trots på jorden,

فَأَكْثَرُوا۟ فِيهَا ٱلْفَسَادَ ۝١٢

och de störde ordningen och spred överallt sedefördärv,

فَصَبَّ عَلَيْهِمْ رَبُّكَ سَوْطَ عَذَابٍ ۝١۳

och därför lät din Herre straffets piska vina över dem.

إِنَّ رَبَّكَ لَبِٱلْمِرْصَادِ ۝١٤

Din Herre förtröttas sannerligen [inte] i Sin vaksamhet!

فَأَمَّا ٱلْإِنسَٰنُ إِذَا مَا ٱبْتَلَىٰهُ رَبُّهُۥ فَأَكْرَمَهُۥ وَنَعَّمَهُۥ فَيَقُولُ رَبِّىٓ أَكْرَمَنِ ۝١٥

MEN vad människan beträffar säger hon, var gång hennes Herre för att pröva henne låter henne nå ära och välstånd: "Min Herre har hedrat mig [på grund av mina förtjänster]."

وَأَمَّآ إِذَا مَا ٱبْتَلَىٰهُ فَقَدَرَ عَلَيْهِ رِزْقَهُۥ فَيَقُولُ رَبِّىٓ أَهَٰنَنِ ۝١٦

Men då Han prövar henne genom att ge henne knappare utkomst, säger hon: "Min Herre skämmer ut mig."

كَلَّا ۖ بَل لَّا تُكْرِمُونَ ٱلْيَتِيمَ ۝١۷

Nej, men [se på er själva]! Mot de faderlösa visar ni ingen givmildhet,

وَلَا تَحَٰٓضُّونَ عَلَىٰ طَعَامِ ٱلْمِسْكِينِ ۝١۸

och ni uppmanar inte varandra att ge den nödställde att äta,

وَتَأْكُلُونَ ٱلتُّرَاثَ أَكْلًۭا لَّمًّۭا ۝١۹

och ni slukar [andras] arv med glupande aptit.

وَتُحِبُّونَ ٱلْمَالَ حُبًّۭا جَمًّۭا ۝٢۰

Och er kärlek till pengar känner inga gränser!

كَلَّآ إِذَا دُكَّتِ ٱلْأَرْضُ دَكًّۭا دَكًّۭا ۝٢١

Nej [tag er i akt]! När jordskorpan smulas sönder i stöt efter stöt,

وَجَآءَ رَبُّكَ وَٱلْمَلَكُ صَفًّۭا صَفًّۭا ۝٢٢

och din Herre visar sig med änglarna i slutna led,

وَجِا۟ىٓءَ يَوْمَئِذٍۭ بِجَهَنَّمَ ۚ يَوْمَئِذٍۢ يَتَذَكَّرُ ٱلْإِنسَٰنُ وَأَنَّىٰ لَهُ ٱلذِّكْرَىٰ ۝٢۳

och helvetet görs [synligt], den Dagen skall människan minnas [Våra varningar] - men vad hjälper det henne då att hon minns

يَقُولُ يَٰلَيْتَنِى قَدَّمْتُ لِحَيَاتِى ۝٢٤

[Då] kommer hon att säga: "Om jag ändå hade tänkt på [att med goda handlingar] förbereda mig för mitt liv [i evigheten]!"

فَيَوْمَئِذٍۢ لَّا يُعَذِّبُ عَذَابَهُۥٓ أَحَدٌۭ ۝٢٥

Ingen straffar så hårt som Han den Dagen skall straffa,

وَلَا يُوثِقُ وَثَاقَهُۥٓ أَحَدٌۭ ۝٢٦

och ingen kan fängsla med sådana bojor som Han.

يَٰٓأَيَّتُهَا ٱلنَّفْسُ ٱلْمُطْمَئِنَّةُ ۝٢۷

[Då säger Gud till den rättfärdige:] "Du själ, som har kommit till ro!

ٱرْجِعِىٓ إِلَىٰ رَبِّكِ رَاضِيَةًۭ مَّرْضِيَّةًۭ ۝٢۸

Vänd tillbaka till din Herre, tillfredsställd [med Hans gåvor och] omsluten av Hans välbehag!

فَٱدْخُلِى فِى عِبَٰدِى ۝٢۹

Stig in med skaran av Mina tjänare!

وَٱدْخُلِى جَنَّتِى ۝۳۰

Stig in i Mitt paradis!"